Archive for December, 2010

The Welcoming Ceremony For the Mavi Marmara

December 28, 2010

The Mavi Marmara “finally returned home after 219 days since the incident on may 31. Tens of thousands of people attended a welcome ceremony for the ship,” according to a press release from the Turkish IHH [Insani Yardim Vakfi – Foundation for Human Rights and Freedoms and Humanitarian Relief – Dec 26, 2010].
The Mavi Marmara was accompanied by 80 small boats and people were waving flags of Palestine and Turkey to welcome the ship. Turkish citizens as well as hundreds of activists from 50 different countries participated in the event. Photo’s of the 9 “activists” who died during the Israeli raid were displayed at the ship. People were shouting slogans condemning Israel and showing banners protesting against the blockade of Gaza.
Among others the IHH President Bülent Yildirim spoke at the welcoming ceremony and the family members of the 9 dead “activists” attended the ceremony as well as the Swedish-Israeli “leftist activist” Dror Elimelech Feiler [1], Free Gaza legal advisor Audrey Bomse, Muhammad Sawalha (from the International Campaign to End the Siege on Gaza), Mazen Kahel (from the European Campaign to End the Siege on Gaza) and Ship to Gaza Greece representative Demetris Pleionis. [IHH website, Dec 26, 2010]

Photo Gallery

[1] Dror Feiler’s father met with PLO representatives in Rumania in 1978 while this was still illegal at the time. Dror Elimelech was also one of the first “refuseniks” to serve in the disputed territories. He is chairman of the Swedish organization Jews for Israeli-Palestinian Peace (JIPF) and the European organization European Jews for a Just Peace (EJJP). He was aboard the Swedish Greek boat “Sofia” involved in the Gaza flotilla clash.

Advertisements

“Ett stort ljus i mörkret.” K G Hammar hyllade Ship to Gaza

December 19, 2010

Ship to Gaza-Sverige Pressmeddelande 2010-12-19

“Ett stort ljus i mörkret.” K G Hammar hyllade Ship to Gaza i fullsatt Göteborgskyrka

På lördagskvällen genomfördes en solidaritetskonsert till förmån för Ship to Gazas arbete för den instängda befolkningen i Gaza i Annedalskyrkan i Göteborg. Närmare 500 människor i alla åldrar hade hörsammat inbjudan att tända ett ljus för Gaza i vintermörkret. De fick bland annat lyssna till sång och musik av Trio Samara och Sångensemblen Amanda, samt Sara Bessa som läste valda stycken ur de så kallade Gaza-monologerna. De fick också lyssna till ett engagerat och känsloladdat tal av förre ärkebiskopen K G Hammar:
– Ikväll tänder vi ett ljus för Gaza därför att Gaza är vår planets största fängelse. 1,5 miljon människor bor på en yta stor som en fjärdedels Öland. Instängda, utan möjlighet att ta sig därifrån.
Han fortsatte:
– Brottet är att några bland Gazas befolkning, på grund av den obalans i makt och tillgång till livsresurser som råder mellan grannarna, i frustration skickar iväg några raketer över gränsen. Brottet är att befolkningen i fria demokratiska val har valt fel regering. På det brottet utdelas straffet. En kollektiv bestraffning i fängelse.
Hammar betonade vikten av noggrant språkval. Det är inte judarna i allmänhet som bär ansvaret för ockupations- och blockadpolitiken, utan Israels politiska ledning. Och: ”vi måste kunna kritisera staten Israels politik utan att bli kallad antisemit”.
Hammar drog paralleller till Sydafrika. Det är ”möjligt att söka försoningens väg i stället för den kollektiva bestraffningens och hämndens.” Han påminde om Nelson Mandelas ord: ”Min frihet är beroende av din frihet. Så länge du inte är fri kan jag aldrig bli fri.”
K G Hammar avslutade med att hylla Ship to Gaza:
– Och ikväll minns vi särskilt ett stort ljus i mörkret. Ship to Gaza. För ett drygt halvår sedan avseglade en flotta som byggde på just de ljusfundament som vi alla kan erfara: gränsöverskridande solidaritet, folkrätt och mänskliga rättigheter som grund, och ickevåld som väg och medel. Inte minst det sista visade sig vara det som motparten fruktade allra mest. Mycket energi lades ned på att visa att det användes lite våld, lite motstånd för att legitimera den egna våldsanvändningen. Alltså, den som har all våldskraft är mest rädd för att någon står upp med ickevåld för då försvinner legitimiteten. Det är hoppfullt att vi lever i en tid då vi får uppleva detta.