Posts Tagged ‘Palestina’

Blockadvännerna, Ship to Gaza och Ship to Syria

April 23, 2012

Det är kul att ockupationsvännerna, murvännerna och blockadvännerna (ni märker väl att jag inte kallar de för Israelvänner) dvs. de som stödjer direkt eller indirekt Israels folkrättsvidriga politik har fått en ny ”fräsch” röst att tillgå. Det bli intressant att se hur Paula Neuding kan följa manuset som ockupationsvännerna, murvännerna och blockadvännerna verka följa. Plötsligt skriver alla som försvarar/stödjer/förstår Israels folkrättsvidriga politik om ”Ship to Syria”. Det är nästan skrattretande. Skulle man vara benägen att tänka konspirativt så skulle man tro på att någon har gett ett klartecken för en så kallad ”Ship to Syria” kampanj.

När t.ex. Jackie Jackubowski i Expressen, Paula Neuding i SvD, Lisa Abramowicz i Newsmill, Benjamin Greber i Newsmill Och Lars Anders Johansson i Barometern skriver som i väl orkestrerad kampanj som påminner oss om forna öststatskampanjer kan vi i ”Ship to Gaza” konstatera att skribenterna (propagandister för Israelsfolkrättsvidriga politik skulle vara rättare att säga) bekräftar bara att ”Ship to Gaza” har skapat en sorts standard för internationella solidarietetsaktioner med stort folkligt stöd. Artiklarna innehåller förstås påståenden om oss som vi kommer att bemöta på tid och plats som passar oss, Men jag kan konstatera att artiklarna närmast gör ”Ship to Gaza” en tjänst. Man frågar faktiskt varför vår metod inte används i fler sammanhang där det råder en nödsituation och där politikerna sviker.

Vi i ”Ship to Gaza” uppmana dessa skribenter att (precis som vi gjort i fallet Gaza) skrida till handling. Om de menar allvar med att de vill stödja de som gör uppror mot Assad bör de organisera demonstrationer och solidaritetsrörelser. Jag lovar att om de ställer sig i olika stadscentra med insamlingsbössor så kommer vi att lägga pengar i dem.

Solidaritet med Gazas nödställda folk står inte i motsättning till solidaritet med ett annat, tvärtom de stödjer varandra. Den dag dessa skribenter uttalar sitt stöd för såväl ”Ship to Syria” som ”Ship to Gaza” kommer vi att ta deras ord om mänskliga rättigheter på allvar, att de verkligen stöder Syriens folk (och andra förtryckta folk) och att det inte bara är en tom retorisk gest i en (väl?) orkestrerad kampanj.

Advertisements

“Ett stort ljus i mörkret.” K G Hammar hyllade Ship to Gaza

December 19, 2010

Ship to Gaza-Sverige Pressmeddelande 2010-12-19

“Ett stort ljus i mörkret.” K G Hammar hyllade Ship to Gaza i fullsatt Göteborgskyrka

På lördagskvällen genomfördes en solidaritetskonsert till förmån för Ship to Gazas arbete för den instängda befolkningen i Gaza i Annedalskyrkan i Göteborg. Närmare 500 människor i alla åldrar hade hörsammat inbjudan att tända ett ljus för Gaza i vintermörkret. De fick bland annat lyssna till sång och musik av Trio Samara och Sångensemblen Amanda, samt Sara Bessa som läste valda stycken ur de så kallade Gaza-monologerna. De fick också lyssna till ett engagerat och känsloladdat tal av förre ärkebiskopen K G Hammar:
– Ikväll tänder vi ett ljus för Gaza därför att Gaza är vår planets största fängelse. 1,5 miljon människor bor på en yta stor som en fjärdedels Öland. Instängda, utan möjlighet att ta sig därifrån.
Han fortsatte:
– Brottet är att några bland Gazas befolkning, på grund av den obalans i makt och tillgång till livsresurser som råder mellan grannarna, i frustration skickar iväg några raketer över gränsen. Brottet är att befolkningen i fria demokratiska val har valt fel regering. På det brottet utdelas straffet. En kollektiv bestraffning i fängelse.
Hammar betonade vikten av noggrant språkval. Det är inte judarna i allmänhet som bär ansvaret för ockupations- och blockadpolitiken, utan Israels politiska ledning. Och: ”vi måste kunna kritisera staten Israels politik utan att bli kallad antisemit”.
Hammar drog paralleller till Sydafrika. Det är ”möjligt att söka försoningens väg i stället för den kollektiva bestraffningens och hämndens.” Han påminde om Nelson Mandelas ord: ”Min frihet är beroende av din frihet. Så länge du inte är fri kan jag aldrig bli fri.”
K G Hammar avslutade med att hylla Ship to Gaza:
– Och ikväll minns vi särskilt ett stort ljus i mörkret. Ship to Gaza. För ett drygt halvår sedan avseglade en flotta som byggde på just de ljusfundament som vi alla kan erfara: gränsöverskridande solidaritet, folkrätt och mänskliga rättigheter som grund, och ickevåld som väg och medel. Inte minst det sista visade sig vara det som motparten fruktade allra mest. Mycket energi lades ned på att visa att det användes lite våld, lite motstånd för att legitimera den egna våldsanvändningen. Alltså, den som har all våldskraft är mest rädd för att någon står upp med ickevåld för då försvinner legitimiteten. Det är hoppfullt att vi lever i en tid då vi får uppleva detta.

Vad kan Uribe lära Israel?

August 12, 2010

När FN nu tillsätter en kommission för att utreda Israels attack på Gaza-flottiljen blir Colombias avgående president Alvaro Uribe viceordförande.
Föreställ er att den israeliska militären skjutit ihjäl alla passagerare på fartyget Mavi Marmara i Gaza-flottiljen, klätt de döda kropparna i Hamas-uniformer och presenterat dem som stupade terrorister. Under Alvaro Uribes åtta år som president i Colombia har en metod som kallas falsos positivos satts i system. Fackligt aktiva, bönder och indianledare har mördats och anklagats för att vara gerillamedlemmar. Även helt vanliga fattigpojkar från kåkstäderna utanför Bogotá har lovats ett jobb och sedan hittats i en massgrav femtio mil norrut iklädda FARC-uniformer. Soldaterna som tryckte på avtryckarna fick bonusar, översten blev befordrad för sina framgångar i kampen mot terrorismen och presidenten själv fick segerdoftande statstik till toppmöten och presskonferenser.
Andra meriter på Uribes CV är allianser med högerextrema paramilitärer, landsomfattande avlyssningar och förföljelser av journalister, domare och oppositionspolitiker samt flygbombning av ecuadorianskt territorium. Och den största bedriften av alla – att ändå hyllas på ledarsidor och få delta i de fina salongerna som en sann demokrat.
När Uribe i dagarna lämnar ifrån sig presidentposten belönas han med jobbet som viceordförande i FN-kommission som ska utreda Israels attack på Gaza-flottiljen. Den israeliska regeringen har all anledning att vara nöjd över utnämningen. Det finns ett omfattande militärt samarbete mellan länderna och båda fungerar som USA:s främsta allierade i sina regioner. Men framförallt delar man en självbild där man ser sig som demokratins ljus omgivna av ett hav av mörker, under ständig belägring från terrorhot som omvärlden inte kan begripa.
Enligt Colombias FN-ambassadör kan Uribe bidra till kommissionens arbete med sina ”djupa kunskaper och erfarenheter om ämnen som fred, säkerhet och internationell rätt samt sin opartiskhet, juridiska omdöme och analysförmåga”. För en utomstående bedömare ligger det närmare till hands att misstänka att Uribe kan dela med sig av lite know how om hur man bättre döljer sina brott och lyckas fortsätta framstå som rumsren. Lite teaterkunskap helt enkelt. Alla medel är tillåtna i kampen mot terrorismen, men se för i helvete till att inte slarva med iscensättningen.

Tigran Feiler

Frilansjournalist och grundare av Colombianätverket
Artikeln publicerades på Aftonbladets kultursida 5 augusti

DE KOM UNDER MORGONBÖNEN

June 5, 2010

Yasemin Çongar intervjuar Ayse Sarioglu i den Turkiska tidningen Araf
översättning: Leyla Akgun

Ayse Sarioglu är 27 år gammal. Född och uppvuxen i Ankara, sedan fem år bor hon i Istanbul. Hon håller på med sina master studier och skriver sin magister uppsats efter ha avslutat högskola studier i statsvetenskap. Samtidigt arbetar hon som journalist.  Hon åkte som reporter för tidningen Taraf med båten Mavi Marmara som skulle köra humanitärhjälp till Gaza. Hon kom hem till Istanbul igår tillsammans med de andra aktivisterna från Ben Gurion flygplats och efter att ha genomgått den rättsmedicinska utredningen kom hon raka vägen till tidningen.

Vi talade med Ayse om resans varenda stund, som på ett sätt uppfyllde sitt mål mer än nog trots att den blev hänsynslöst avbruten av israeliska militären.

–        Varför bestämde du dig för att delta i resan?

Jag är lyhörd när det gäller Palestina och är på deras sida. Men jag ville åka som reporter på denna resa. Jag tyckte att det var viktigt för journalistiken och när jag fick kontraktet från Taraf tvekade jag inte en sekund. Jag ville åka för att skriva.

–        När resan började, vart trodde du att mavi marmara skulle komma i hamn?

Målet var Gaza; vi var helt låsta på målet. Jag hade med mig massa godis till barnen i Gaza efter min familjs rekommendationer. Jag visste inte om vi skulle lyckas nå fram. Men vi var optimistiska, tänkte att resan kunde bli lång och att vi kanske skulle få vänta länge på vägen. Just därför tog jag med mig penicillin och vitaminer. I annat fall kunde jag ju lämna dem kvar i Palestina där de behöver dessa mediciner.

–        Hade du haft någon relation med IHH innan resan? Deltog i några möten med IHH innan resan?

Jag kände till organisationen som journalist men hade ingen kontakt med dem, jag lärde känna dem och andra på resan. Jag hade inte tid att delta i deras möten innan resan för min uppsats.

–        Hur förberedde du resan? Vad tog du med dig?

Jag köpte en ryggsäck och fyllde med saker som skulle behövas på resan, räknade med att vi skulle vara ute 15-20 dagar så det blev många konserver. Packade ner förstås min kamera, inspelningsutrustning, laptop mm.

–        Du hade inte vapen med dig med andra ord?

Vadå vapen, ingen hade vapen med sig. Jag hade en liten fickkniv som hade nagelfil. Senare såg jag den bland uppställningen som kallades beslagstagna vapen. Ingen hade kniv, pistol eller annat vapen.

–        Hur många var ni som åkte med båten?

Det sades att vi var 600. Jag tror att den exakta siffran var 586.

–        Ni samlades innan på en sport arena eller hur?

Ja, utländska gästerna övernattade medan de väntade i flera dagar. Vi press folk övernattade på andra platser. Ni skulle ha sett arenan, massor av folk kom och hälsade på dem som skulle med på resan. De sade ” Vi kan inte åka men ni åker i vårt ställe. Hälsa Gaza folket, berätta det och det och gör si och så…”. Atmosfären i Antalya var så spännande, vi följdes åt av bil konvojer.

–        Så det var bara passagerare på båten, ingen last?

Vi var inget last fartyg, trots det hade vi lite hjälpmaterial.

–        Var lastfartygen genomsökta? Hade de konossement?

Visst. Båtarna genomsöktes noga. Vi var 9 båtar i början. Sedan en av Challenger gick sönder, man sade att det var sabotage. Vi tog passagerarna från den båten. Lastbåtarna hade åkt själva, vi skulle mötas vid Cypern. Anledningen var att några grekiska riksdagsmän ville åka med men blev hindrade av Cypern, de kom senare med från norra Cypern.

–        Och sedan kom ni iväg på natten till fredag förra veckan…

Vid kl 00:30 kom vi iväg med stor glädje. Vi reportrar kom i ordning snabbt i pressrummet och kom igång med arbetet med våra första nyheter.

–        Hur var det ordnat på båten? Var sov ni?

Kvinnorna var på första våningen. Alla hade sovsäckar. Vissa sov på golvet andra sov på säten. Kvinnorna hade det mera bekvämt för att vi var färre.  Männen var många fler och hade det trångt på den övervåningen.  På den tredje våningen var det pressrum. Bara pressen hade tillgång till det rummet. Vi hade tv och internet koppling i 24 timmar. På den översta våningen där senare bordningen skedde var området där Tv’s live sändningar pågick.

–        Kan du berätta lite om passagerarna? Närmare 600 personer däribland 90 kvinnor, var det många olika åldrar, religion, språk?

Det var det som överraskade mig mest. Det fanns folk från alla åldrar, språk och religion. Afrikaner, araber, folk från Kosovo, bosnier, engelsmän… Alla var så fulla av glädje, jag blev ständig överraskad under hela resan.

–        Det sägs att det fanns barn?

Nej. Det enda barnet var en bebis Kagan vars pappa var besättningsman. Mamman var där också.

–        Ni ankrade först utanför Cyperns kust, när kom ni dit? Hur var dagarna på båten den tiden?

PÅ fredagen vid kl 14 ankrade vi. Vi rörde oss inte förrän söndag natt kl 03:00. Vi var upptagna med att skriva nyheter. Passagerarna från Challenger kom. Fredsaktivisterna var glada, alla höll på med något, vissa sjöng, andra bad, samtalade… Flickorna lade henna i handflatorna..

–        Varför gjorde de det?

Denna tradition fanns tydligen också hos araber. När man skulle ge offer gjorde man så… Natten innan vi blev bordade gjorde flickorna från Kuwait, Yemen och Turkiet det.

–        Tänkte de att de skulle ge offer?

Jag vet inte exakt.

–        Fanns det någon gruppering mellan muslimer och icke-muslimer?

Inget alls. Alla var tillsammans, vi hade t.ex. en Peter från England, han åt med de riktig religiösa och sedan samtalade med kristna, han tyckte att det var kul att få träffa alla. Vi hade en 88 årig överste biskop från Jerusalem i exil från Vatikanen… och flera andra statsmän från Europa.

–        Hur var samarbetet mellan journalisterna? Kände du den dödade journalisten Cevdet Kiliclar?

Ja, Cevdet gick aldrig ur pressrummet, arbetade ständigt. Jag sade till honom att gå ut en stund och vila och sola. Han svarade att det här inte var nöjeskryssning utan arbetsresa.. vi får ta nöjesresan nästa gång. Senare när vi blev bordade såg jag honom skjuten i pannan.

–        Vad var värsta som ni kunde föreställa er kunde hända?

Kanske en rökbomb, batong… inte mer. Kanske även plastkulor, jag tänkte att man måste akta sig för får man sådant i ögat kan man bli blind.

–        Hade ni tagit några åtgärder?

Vi hade bara slangbellor.

–        Hade ni inga andra vapen?

Absolut inte. Vi hade 30 gasmasker, reportrarna som gjorde livesändningar fick dem.

–        Det betyder att ni tänkte att de skulle borda båten?

I alla fall var det jag som tänkte så. Jag tänkte att de inte skulle sänka båten för det skulle bli för våldsam. Tänkte att de kanske kastar en rökbomb och bordar oss för att tvinga oss ut kurs och sedan deporterar oss…

–        Som jag förstår hade gruppen för avsikt att agera mot blockaden, inte bara komma med hjälpsändning eller hur?

Gruppens avsikt var att transportera hjälpsändning. Vi hade bl. a leksaker, brev från de turkiska barnen till barnen i Gaza..” Kära bror, syster..” Barnen hade skickat sina egna leksaker tillsammans med breven. Mycket symboliska och meningsfulla men nu när jag tänker på det vi hade med oss framstår de som mycket naiva.. Vi transporterade barnparklekar till dem….

–        Gjorde ni inga förberedelser inför ev. risker?

Vi tänkte så naivt. Vi trodde att det viktigaste var att förse våra kamrater med gasmasker så att de kunde fortsätta med livesändningarna.

–        Förstod ni inte allvaret i Israels varningar?

Nej, inte enligt mig. Senare i fängelset frågade en israelisk soldat mig ”visste du inte att det skulle bli så här? Hade du inte fattat ditt beslut att resa trots att du visste slutet?”. Jag svarade ”Nej, jag hade inte trott det. Men nu vet jag.”. Han skrattade.

–        Hängde det inte turkisk flagga under bordningen?

Ja, men även palestinsk, syrisk, Kuwait och massa andra flaggor hängde också. Att slita ner flaggorna och slänga i havet var det första israeliska soldaterna gjorde.. först åkte palestinska flaggan ner… Jag hade en Palestina sjal runt halsen i stället för gasmask, jag höll den mot munnen. Sedan sade jag till mig själv ”vad gör du?” .. De kommer inte att se att jag är kvinna, jag släppte ut håret och tog av sjalen så att de inte ska ta mig för motståndare.

–        När började allt? Vad hände?

Det var små timmarna, natten var becksvart. Vi hade märkt att vi var belägrade.. jag hade skickat meddelande till er då..vi var i 70 mil. Då bestämde vi oss för att fjärma båten mot Egypten och komma ut till 80 mil. Vi tänkte att vi skulle stanna därute och då skulle soldaterna vända tillbaka. Därför att ingen inkl pressen inte förväntade nåt skulle hända ut på internationellt vatten. När vi nådde 78 mil, kom attacken. Flera bad morgonbönen precis då.

–        Var målet att komma över internationellt vatten och nå israeliskt vatten?

Jag tror att gruppens mål var att dra uppmärksamhet och bilda allmän opinion genom att stanna kvar därute i egyptiskt farvatten i några dagar.  Det kom fler och fler nyheter både i Turkiet och i världen. Jag antar att Israel fick panik och ville stoppa nyhetsflöden. Vi har även talat om detta med israeliska soldaterna. De var också medvetna om deras förhastade agerande. Det var en israelisk soldat som sade det till mig i fängelset.

–        Det finns folk som ber morgonbönen i den svarta natten… var är du precis då?

När jag märkte att det började röra sig, gick jag upp till press rummet. Jag hade inte somnat eftersom vi hade på känn att nåt var på gång.

–        Hade det kommit någon varning?

Nej, men vi hade sett flera båtar runtomkring oss sedan 22:30 och det hade bara ökat. Vi hade helikoptrar som flög över oss. Vi hade planerat ett pressmöte 22:45 men vi ställde in det. Liv västar delades runt för säkerhetsskull. Samtidigt höll satellit kontakten och internet kopplingen på att brytas hela tiden. Israelerna störde frekvenserna. Varje gång de störde sändningarna, vi höjde upp mottagarna. Vi fortsatt på det viset tills nåt skulle hända. Men vi väntade inte på detta som hände.

–        Var du rädd?

Nej

–        De andra?

Ingen fick panik, alla var lugna. Tänk att medelåldern var mycket hög, det var flera äldre ombord, det fanns kvinnor. Ingen trodde att vi skulle utsättas för en sådan attack. Det var ca 300 turkar och över 200 utlänningar ombord.

–        Vad hände sedan?

Jag hörde ljud och gick ut från pressrummet, såg då en Zodiac fara mot oss med väldig fart och styrka med tända starka lampor. Soldaterna ombord hade höjt sina vapen, siktade på oss och gestikulerade som trummande infödingar. Vi alla fokuserade på den. Jag zoomade min kamera och märkte att jag kunde se minsta detaljerna på soldaterna. Jag förstod då att de var så nära oss. Behövde inte zooma ju, varför ska jag zooma. De är mitt framför oss. Alla kom plötslig på att ” kan det vara så att Zodiac’en försöka distrahera oss?” eftersom vi var helt fokuserade på båten, kunde inte se annat. När vi kom på den tanken märkte vi att vi var redan omringade…

–        Med vad?

Attackbåtarna. Vi fick sedan veta hur många de var till antal. 10 helikoptrar, 4 firkateyn, ca 40 attackbåtar… otroliga siffror.

–        När ni märkte att ni var omringade är du på däck.. vilka andra är där?

Männen och press folk. Inga kvinnor. De kvinnliga aktivisterna höll sig mest i bakgrunden.

–        Hade du något annat än kameran där du stod på däck?

Nej. Alla andra reportrar höll på att filma för sina kanaler. Soldaterna höll på komma emot oss och vi höll på att filma dem.

–        Var det annonser? Fick ni varning av israelerna?

Nej. Inget blev annonserad. Vi varnade varandra. Fick sedan i fängelset veta att israelerna hade varnat kaptenen. De hade avlyssnat vår kommunikationsradio. Israelerna hade frågat kaptenen: ”Vad är riktning?”, kaptenen hade svarat ”Gaza”. Då hade de sagt ”Vänd mot Asdod”, kaptenen hade svarat ”Negative”. De hade repeterat frågan om riktning, hade kaptenen svarat först ”Gaza” men sagt efteråt ”vi åker ut till havs”.

–        Vad hände på däck när ni märkte att ni var omringade?

Då hade soldaterna börjat komma ombord från bakre delen av båten.

–        Kom de ner från helikoptrarna också?

Allt hände så snabbt.  De tog sig ombord samtidigt från helikoptrarna och båtarna. De öppnade eld så fort de kom ner.

–        Öppnade de eld slumpmässig?

Ja, slumpmässigt. Cevdet(journalisten) var längt fram, hade kameran i handen. Jag minns att han sade ” Vänner om de tar kaptenhytten förlorar vi båten. Vi måste bilda barrikad där med våra kroppar. Vi ska bygga vägg av kött. Inte kriga, bara hindra”. Det låter väl förnuftigt eller hur. De sköt honom i pannan.

–        När sköt de honom?

När han var på väg mot styrhytten. Han ramlade i armarna på sin kompis. Han blev skjuten i pannan, jag såg det.

–        Använde soldaterna plastkulor i början?

Vi trodde det först. Men det var inte det. Det fanns ingen plastkula någonstans. Jag samlade flera tomma hylsor av tung metall. Jag vet inte mycket om vapen men vi förstod att det inte var plastkulor. Med andra ord lekte de inte paintball krig. När jag märkte att de sköt och flera blev skjutna sprang jag in. Man hade bildat en kriscentral där. Vi hade läkare och sjuksköterskor. De sårade bars in av sina kamrater. Jag stod där när två sårade kom in, hade blivit skjutna i armen. Jag minns inte deras namn. Jag fattade att det var riktigt. Riktiga kulor alltså, för att hans arm var sönderskjutet.  Det blödde otroligt mycket från såret. Och när jag såg blodet där förstod jag allvaret och vad som höll på att hända.

–        Vad gjorde du då?

Jag tänkte efter. Här finns en människa som förlorar otrolig mycket blod och jag håller på att ta foton. Vad borde jag göra? Ska jag göra journalistik? Nej, jag borde inte det. Jag måste göra nåt annat. Därför att det inte finns tillräckligt mycket folk. Jag bestämde mig för att hjälpa. Jag vet inget om första hjälpen men jag gjorde som en sjuksköterska sade. Jag höll de sårades händer, höll i dropppåsar. De sade ”pressa din hand här”, jag pressade min hand. Vi hade 9 läkare men de räckte inte till för att det kom nya sårade hela tiden.

–        Vad pågick där ute? Kunde du höra nåt?

De höll på att skjuta…. Pat pat pat… ljud av vapen.

–        Israeliska myndigheter visade upp bilder där soldaterna blir slagna med påkar. Israeliska soldater uttalade sig om att de blev slagna. Såg du nåt?

Nej, jag såg inte någon soldat bli slagen. Jag såg den första soldaten togs ner till oss. Ingen slog honom. Tvärtom man sade ”rör honom inte, det finns lagar för fångar”. Han var den förste som hoppade ner på däck, hade tappat balansen och ramlat på golvet.

–        Tog de hans vapen?

Ja, någon sade att vi måste kasta vapnet i havet för att det är farligt att behålla den. Alla vapen kastades i havet.

–        Var han slagen?

Jag kan inte säga att det var någon stor misshandel men visst han hade fått slag.

–        Hur mådde han?

Han var i chock. Han skakade i hela kroppen. Han hade tårar i ögonen. Jag tyckte synd om honom när jag såg att han grät.

–        Var det flera soldater som tillfångatogs?

Totalt 3 soldater, alla vapen kastades i havet.

–        Och du hjälper till med de sårade och tittar på soldaterna…

Ja. Vi var på samma plats, sårade och soldaterna kom in från samma håll. Översta våningen, press rummet var belägrad. Alla reportrar där hade blivit arresterade.

–        Så översta våningen föll först, ni kämpade kvar på andra våningen, eller hur?

Våningen omvandlades till sjukstuga. Medan skjutningarna utanför fortsatt, strömmande in sårade.

–        Hur hade de blivit skadade? Vad såg du?

Borde jag berätta det?

–        Om du kan..

På golvet fanns det bitar av hjärnor. Jag såg skallbenet på en och glimtade hjärnan. En annan hade tarmarna utanför.

–        Var det några du kände?

Javisst, alla på båten hade vi ätit, druckit, skrattat, talat och kommit varandra nära.

–        Var det några bland sårade som berättade vad som hände?

Nej, de ville ha bara vatten. Vissa ville hjälp med böner. Det var vad de ville.

–        Bevittnade du någons död där?

Den personen som vi vårdade och överlämnade till soldaterna hade dött senare. Han höll på dö redan.

–        Såg du lik?

Ja. De sårade bar in kropparna på de döda. Ingen ville lämna kropparna till soldaterna, även om de själva var skadade så bar de in kropparna. Jag såg 4-5 lik. Vet inte hur många lik blev kvar på däck.

–        Föll inte andra våningen?

De kom aldrig till andra våningen.

–        När slutade skjutningar? När förstod du att soldaterna hade tagit kommandot?

Om allt började 04:15, slutade allt ca 05:05-05:10. Vi såg att det var flera döda och antalet sårade växer så vi inte kan ta hand om det längre. Alla är i chock. En av mina vän ner en engelsk tjej med pakistanska rötter tog megafonen, sade på engelska ”Vi förlorar blod. Vi har sårade. Vi överlämnar oss. Skjut inte. Skada oss inte.” Det upprepades flera gånger på arabiska och turkiska också.

–        Vad gjorde israelerna då?

De stängde av megafonen. De svarade inte.

–        Fortsatt skjutningarna efter ert rop?

Nej,

–        Men det fanns ändå ingen kvar ute på däck. Alla sprang ner.

–        Hissades det vita flagg?

Jag kunde se. Men en engelsk kvinna skrev att vi överlämnar oss på en vit kartong och gick ut med det. I och med det vi överlämnade oss.

–        Vad hände efter det?

Vi ropade ”snälla. Hjälp oss. Det finns sårade”. Israelerna kom in till vår hjälp. En lång väntan började. Vi satt bara så där inomhus. Det fanns reportrar som hade blivit utsatta för gasbomber, jag hjälpte att lägga lök för att hjälpa.

–        Hur kände du då?

Jag var inte på pressrummet utan på var bland männen. Jag var oroad, tänkte hur det skulle bli om israelerna kom in här. De kunde ju attackera här trots att vi inte hade några vapen. De kanske skulle visa barmhärtighet för kvinnorna. Men det fanns inget att göra, jag var ju där jag var. Sedan tog vi ut den sårade personen som jag höll i handen på en bår.

–        Vem var det?

Det var en man som blivit skadad i magen, förlorade mycket blod. Vi skyndade ut med honom för att rädda hans liv. För att samtala med israelerna gick engelskan ut först, jag gick bakom båren. När jag kom ut märkte jag att min vita t-shirt var full med små röda punkter.

–        Röda punkter?

Lasersikten. De hade höjt sina vapen mot mig. Jag tänkte ”hjälp!”

–        Vad gjorde du?

Jag stelnade till och satte mig ner stilla. Jag begrep att soldaterna hade tagit hela däcket och båten.

–        Kunde ni lämna över den sårade?

Ja, men när jag såg hur de bar honom förstod jag att han skulle dö. De tog honom upp en våning för att hissa upp till helikoptern och bar honom med huvudet ner. Han förlorade mycket blod, jag visste att han skulle förblöda på detta vis. De bar alla skadade på ett dåligt sätt.

–        Vad gjorde de andra?

De satt ner också. Jag satte mig mellan två riksdagsmän från tyskland och en akademiker från Norge. De hämtades först, soldaterna band deras händer och tog de upp till övervåningen. Sedan började de med turkarna, först tog de mig. En soldat sade ”du med vit t-shirt, kom hit, upp med händerna och gå så”. Jag hade en kofta, han sade att jag skulle knäppa av den. Jag gjorde så, han tittade in. Sedan satte de handfängslen på mig. Det var hårt, gjorde ont, jag bad dem att släppa lite. Jag sade att jag var från press” De svarade att det inte spelade någon roll. Ute på däck satt männen på sina knän med handfängslen, kvinnorna fick sitta på bänkarna.

–        Hur många soldater var det?

Jag försökte räkna men det gick inte. De bar masker och rörde sig hela tiden. De såg så många ut, jag tänkte ”varför så många soldater för 600 människor”

Vi väntade ca 2 timmar innan vi blev arresterade, under tiden pågick kamerorna på däck, deras platser hölls hemliga så att vi kunde ha kontakt med världen så länge som möjligt, några skrev upp antalet döda och skadade på pappersbitar och höll upp mot kamerorna.

Inga mobiler fungerade därute, trots det samlade de upp alla kommunikationsverktyg. De slängde apparaterna i havet.

–        Det sägs att även människor slängdes i vattnet?

Ja, jag hörde flera gånger att ute på däck tunga saker slängdes i havet när jag höll på att hjälpa de sårade där inne. Jag tänkte att de slängde skadade passagerare i havet.

När vi satt ute på däck, frågade alla varandra om man såg den och den..ingen visste exakt hur många som hade dött.

Vi höll våra huvuden kalla, försökte få reda på hur det hade gått för de vi kände. Alltfler kom upp på däck med bundna händer. Man blev glad när man såg någon man kände.

Det var blöt på golvet. De hade hunnit tvätta av däcket innan de samlade oss där. Jag tänkte att de hade tvättat bort blodet som rann där.

–        Vad gjorde du när ni väntade?

Medan vi väntade pratade jag med soldaterna på engelska. Det var några som hade bundits för hårt, hade fått blå händer. Några äldre hade svårt att sitta med bakbundna händer. Vissa hjälpte att släppa på handfängslen och gamla fick flytta fram händerna. En äldre herre behövde ta sin hjärtmedicin, de lät honom att ta den.

–        Fanns det kvinnor bland soldaterna?

–        Ja, jag kunde höra deras röster. De hade masker så man kunde se ansikten.

–        Var soldaterna från samma trupper? Hur såg uniformerna ut?

Det fanns en grupp med två olika gröna nyanser och en annan trupp hade blå-svarta uniformer. Det senare var mycket mer hårdhänta. De gröna var lite mjukare, det var de som släppte på handfängslen.

–        Vad hade de för vapen?

Jag vet inget om vapen så jag kan inte berätta.

–        Automat vapen, pistol?

Automat vapen, pistoler, knivar…. Full utrustning. Under det hade de något vapen som liknade syretuber.

–        Vad pratade ni mer om med soldaterna?

Jag ville på toa. Då sade soldaten att det fanns lik på toaletterna. Jag sade att jag hade sett liken redan. Då sade de att vi skulle hålla käften och sitta ner. Senare fick jag eskorteras till toan. Då såg jag att de hade samlat alla väskor, laptop mm. De hade tagit dit hundar med munkavle som gick runt våra ägodelar. De såg nöjda ut men en min av seger.

–        Hur länge satt ni och väntade?

Vi satt och väntade från 7.30 på morgonen till 13.20. Jag tittade på klockan hela tiden. Vi satt under heta solen. Helikoptrarna hällde ner vatten över oss hela tiden, vi blev blöta hela tiden, ömsom frös ömsom brände oss. Flera hade sår och bandage och bar kropp. Vi bad om att få sätta på de kläder.

–        Fick ni mat/VATTEN?

Vi fick ingen mat. Vi fick vatten bara en gång. De kom med en dunk, en gick runt och vi fick böja oss för att få vatten i munnen. Sedan fick vi gå ner och sätta oss, där satt vi tills vi kom i hamn i Asdod vid 19.30. Vi visste inte då att vi var på väg dit. Det var varmt på båten, AC fungerade inte, flera svimmade av värmen. Väl i hamnen fick vi vänta igen. Tiden blev längre och längre. Vi visste inte vad som skulle hända med oss. Det kom några utan masker och sade var vi var och att vi skulle ställas till svars för det vi gjorde. Folk ville ha sina saker tillbaka. De fick inte. När jag frågade ”vad händer med pressen??” svarade de” jag håller inte presskonferens här”.

–        Vad hände sedan?

Vi fortsatt att vänta. Soldaterna blev trötta och sömniga. Det fanns några soldater som var lite mjukare, vi försökte parat med dem. De gröna lät folk att röka. De svarta slog händerna på dem som rökte.

–        Vad trodde du att det skulle hända med er när ni kom till Asdod?

Jag tänkte att de skulle skicka oss med första bästa flygplan. Hade inte en tanke på att vi skulle hamna på fängelse. Vi hade inte en aning om hur mycket världen visste, inte heller att de hade mörklagt… Jag blev imponerad av bebisen Kagan, medan vi satt och väntade, hade han inte gråtit en enda gång…..

Diakonia och Mankell reser med Ship to Gaza

May 6, 2010

Presskonferens i Erlanderrummet, ABF-huset, Sveavägen 41, 1 trappa på måndag 10 maj kl 11.

Efter femton månader av engagerat folkrörelsearbete och intensivt nätverkande är Ship to Gaza framme vid vårt första delmål: att skicka ett fartyg lastat med förnödenheter och solidaritet till den belägrade befolkningen i Gaza. På drygt ett år har vi samlat in över en miljon svenska kronor.

Tillsammans med vår grekiska systerorganisation har vi förvärvat ”Sofia”, en vackert blåmålad lastbåt på 67 meter och med en lastkapacitet på 1 500 ton, som om två veckor kommer att avsegla mot Gaza.

Lasten har bestämts av vår motpart i Gaza, en politiskt och religiöst obunden samorganisation för Gazas civilsamhälle, och ska bidra till Gazas återuppbyggnad: avsaltningsanläggningar, generatorer, svetsaggregat och cement.

Vi stävar mot Gaza i en konvoj – The Freedom Flotilla – bestående av åtta fartyg, av vilka tre är lastfartyg. Våra koalitionspartners är, förutom grekiska Ship to Gaza, den turkiska människorättsorganisationen IHH, Europa-kampanjen för att häva blockaden mot Gaza och den internationella Free Gaza-rörelsen.

Ombord kommer att finnas över 500 passagerare från fler än 50 länder, däribland parlamentsledamöter, fackföreningsledare, företrädare för folkrörelser, församlingar, solidaritetsrörelser, liksom representanter för den israeliska fredsrörelsen och internationell media. Från Sverige reser bland andra Bo Forsberg från den kristna biståndsorganisationen Diakonia, riksdagsledamot Mehmet Kaplan (mp) och en av Israels mest populära författare, Henning Mankell.

Träffa dem och Ship to Gazas språkrör Dror Feiler och Mattias Gardell i samband med presskonferensen. Intervjuer bokas direkt med något av språkrören.

Välkomna!

Ship to Gaza – Sverige

Ship to Gaza stöds av

Ship to Gaza-Sverige stöds av: Arbetarkonvojen, Arbetarnas Bildningsförbund (ABF), European Jews for a Just Peace, Emmaus Björkå, Emmaus Stockholm, Folkhögskolan i Angered, Free Gaza Movement (England), Broderskapsrörelsen, Ibn Rushd, Islamic Relief, Islamiska Förbundet, Judar för israelisk-palestinsk Fred, Kommunistiska Partiet, Kristna Freds Göteborg, Kulturföreningen Tellus, Miljöpartiet Jönköping, Olof Palmes Internationella Center, Palestinagrupperna i Sverige, Riksteatern, SAC – Syndikalisterna, Sensus studieförbund, Studieförbundet Vuxenskolan – Stockholm, Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, SUM – Sveriges Unga Muslimer, Vänsterpartiet, m.fl.

Kontaktuppgifter

Ship to Gaza – Sweden

Dror Feiler, +46 702 855 777

Mattias Gardell, +46 70 303 66 66

info@shiptogaza.se

www.shiptogaza.se

shiptogazasweden.wordpress.com

Vi tar det ansvar våra regeringar underlåtit att ta – Ship to Gaza Sweden – Lägesrapport 100430

April 30, 2010

Fartyget
Ship to Gaza, Sverige har tillsammans med Ship to Gaza, Grekland köpt ett lastfartyg, som är besiktigat, registrerat, klassat och flaggat. Dror Feiler och jag var nere i Grekland under helgen och slutförde överenskommelsen. Kapten och besättning finns. Fartyget har testats till havs och är i utmärkt kondition. Tack vare det fantastiska arbete Ship to Gazas aktivister bedrivit och alla som stött aktionen genom att köpa sjömil kunde vi klara köpet enbart med de resurser vi och grekerna har tillsammans. Vi är således fartygets enda ägare och finansiärer. Det betyder inte att vi ännu är i hamn, varför det finns all anläggning att ytterligare öka våra ansträngningar att samla ihop medel till det återuppbyggnadsmaterial vi tänker ta in i Gaza

Last
Fartyget har kapacitet att bära nära 1500 ton last. Den last vi avser bära med oss svarar mot behoven att återuppbygga Gazas sönderbombande infrastruktur och utgår från den prioritering företrädare för Gazas civilsamhälle själva tagit fram. Vi tar med oss a) avsaltningsanläggningar för att Gazaborna skall kunna producera dricksvatten och bruksvatten b) generatorer c) dieseldrivna svetsaggregat som behövs för reparationer av sönderbombade vatten- och avloppssystem och d) cement till återuppbyggnad av sjukhus, skolor, industrier och bostäder. Det har i dagarna framkommit önskemål om mediciner och medicinsk utrustning. Har ni kontakter med donatorer som kan skänka sådant kan ni kontakta Styrgruppen. Vi har också fått ett bra avtal för cement. 500 kronor per ton. Vill du skänka ett ton cement till Gazas återuppbyggnad, ta kontakt med Styrgruppen.

Konvoj
Som ni kanske känner till sedan tidigare avser vi ansluta oss till en konvoj benämnd Freedom Flottilla, som är en koalition formad för ändamålet och består av fem partners: Free Gaza, Europakampanjen, IHH (en turkisk samorganisation av människorättsorganisationer), Ship to Gaza, Grekland och Ship to Gaza, Sverige. Tillsammans sänder koalitionen åtta fartyg, varav tre lastfartyg, med ett sammanlagt lastutrymme om 5000 ton.

Avresa
Fartygen kommer att avresa från olika hamnar i östra Medelhavet under maj månad – exakt datum är ännu inte fastställt – och mötas upp på internationellt vatten för gemensam färd till Gaza. Låt mig understryka att vi inte bryter mot lagen. Tvärtom reaktiverar vi folkrättens principer om fri sjöfart på de fria haven. Stoppas vi, är det de som stoppar oss som bryter mot lagen. Då den svenska flottan de senaste åren utmärkt sig för att jaga pirater förutsätter vi att de ger oss eskort.

Passagerare
För att uppmuntra alla stater i regionen att följa det sjöfartsskydd som stadfästs i folkrätten, kommer vi att ha välansedda representanter för det europeiska civilsamhället ombord: parlamentsledamöter, fackföreningsledare, företrädare för folkrörelser, församlingar, solidaritetsrörelser och ickestatliga organisationer. Företrädare för den israeliska freds- och rättviserörelsen kommer också att finnas ombord, liksom nationell och global media. Gensvaret från människor över hela Europa, Asien, Amerika och Australien har varit stort. Koalitionens medlemsorganisationer har översvämmats av intresseanmälningar. Enbart att välja ut vilka som kommer att kunna resa med är ett pussel i sig. Då ambitionen är att varje land skall vara representerat kommer vi att tvingas sovra. Från Sverige räknar vi med att mellan femton och tjugofem personer kommer att kunna åka med. Exakt vilka dessa är kommer att kungöras på en presskonferens under första halvan av maj.

Uppmärksamhet
Aktionen har skapat ett växande intresse från olika politiska miljöer. I huvudsak från den mångfald grupperingar av olika politisk och religiös hemvist som värnar alla människors rätt till frihet och självbestämmande, men också från grupperingar som söker utnyttja tillfället för att tjäna egna politiska syften. Vi kan räkna med ett ökat inslag av desinformationskampanjer ju närmare avresa vi kommer. Det är därför klokt att inte lita till allt som sägs om aktionen utan att dubbelkolla vem som säger vad. Av detta skäl kan det vara på sin plats att här återigen understryka Ship to Gazas plattform: Ship to Gaza är en partipolitiskt och religiöst obunden gräsrotsaktion, från människa till människa. Vi tar inte ställning i de interna palestinska striderna utan för folkrättens grundläggande principer om alla människors rätt till liv, rörelse, värdighet, självbestämmande och frihet.

För Gazas befolkning, som i nära tre år levt instängda i vad som kallats ”världens största utomhusfängelse” har nyheterna om konvojen redan betytt mycket. För Gazas invånare, oberoende av politisk och religiös orientering, är det ett tecken på att det finns en mänsklighet därute som gör skäl för namnet.

Konstaterande
Vi tar det ansvar våra regeringar underlåtit att ta

För Styrgruppen, i solidaritet,

Mattias Gardell